Download as PDF | by Anders Högberg | External link

Bokens tolv kapitel griper över mycket. Några av de många ämnen som avhandlas är människans evolution, uppkomsten av stadsstater och hierarkier, neolitiseringsprocesser, franska revolutionen och upplysningen, relationer mellan kolonisatörer och urfolk i Nordamerika, förkolonial historia i Mellanamerika och de första städerna i Eurasien. Det är en mångfald som omöjligt kan göras rättvisa i en kort recensionstext. Istället lyfter jag fram några av de övergripande teman som genomsyrar boken.
Centralt i läsningen är att Graeber och Wengrow menar att författare och forskare från andra discipliner – exempelvis ekonomer,
evolutionspsykologer och historiker – ignorerar relevanta forskningsresultat från arkeologin och antropologin och istället använder föråldrade kunskaper för att uppmåla felaktiga berättelser om vad som utmärker mänskligheten och dess utveckling. Francis Fukuyama, Jared Diamond, Steven Pinker och Yuval Noah Harari nämns återkommande som exempel. Enligt Graeber
och Wengrow återkommer dessa felaktiga berättelser i otaliga varianter på två teman. Antingen som återklanger av tankar från Thomas Hobbes (1588–1679) som i sin skrift Leviathan (1651) hävdar att den moderna civilisationen är en berättelse om framsteg bort från den primitiva vildens ”allas-krig-mot-alla-ursprung”. Eller så är det forskare som inspirerade av Jean-Jacques
Rousseau (1712–1778) lyfter fram den ädla vilden och associerar civilisationsframsteg med förlusten av människans ursprungliga harmoniska liv i naturlig frid och frihet. Men, som ny forskning återkommande visat, finns inte någon enkel ursprunglighet i människans sätt att vara eller att forma samhällen. Människan har kapacitet att samtidigt vara både brutal och ädel, och allt däremellan. Och, framför allt har våra miljoner år av evolution bidragit till att skapa socio-kulturella relationer som med stor variation hanterar dessa ytterligheter av allmänmänskligt beteende. Därför är deterministiska referenser till människan
som en gång brutal eller ädel kunskapslösa. Det vet Graeber och Wengrow. Som alternativ lyfter de fram människans förmåga att göra val som förändrande drivkraft genom förhistorien.
Som forskare som ägnat tid åt studier av människans evolution är detta skön läsning. Jag är personligen urtrött på att återkommande läsa forskningsresultat eller populärvetenskap som med utgångspunkt i antingen den brutale eller den lycklige vilden sätter upp deterministiska ramverk för att berätta om vad det är att vara människa idag. Som nämnts har det aldrig funnits antingen eller. Variation och komplexitet karaktäriserar de många miljoner år som utgör människans förhistoria. Men, att det skulle
handla om förmågan att göra val och att detta skulle vara en drivkraft på de sätt som Graeber och Wengrow framhåller, är en förenklad slutsats. Vad vi vet är att genom människans evolution har förmågan till anpassning och till social organisation varit avgörande för skapandet av den mångfald av uttryck för att leva som just nu finns på jorden, där Homo sapiens befolkar så
gott som alla typer av livsmiljöer. Dessutom, det faktum att människan är fullständigt beroende av teknologi för att överleva och har varit så i hundratusentals år, visar att en komplex socioteknologisk utveckling varit en väsentlig del i detta.
Ett annat lika centralt tema i boken är kritik mot tankefigurer som ser framväxten av hierarkiska samhällsorganisationer som naturligt givna. Graeber och Wengrow visar att vår förhistoria inte är enhetlig. Den bestod av en stor variation av mellanmänskliga relationer, förverkligade i en mångfald av organisatoriska system. Vissa av dessa involverade stora städer, andra inte. Vissa rymde slavarbete. Andra var jämlika. Under en lång tid efter att jordbruk vuxit fram, fanns det inte någon av ursprung given eller fast modell för samhällsorganisationernas utveckling mot mer hierarkiska samhällen. Istället lyfter Graeber och Wengrow fram en rik variation av exempel på samhällen som brukade jorden och/eller höll tamboskap utan att för den sakens skull följa en på förhand given lag om utveckling från ”stam till stat”. Genom en mångfald av exempel visar de att övergången från jägare/fiskare/samlare till jordbrukare/boskapsskötare inte var en civilisationsfälla som lade grunden för social ojämlikhet, och att storskaliga samhällen genom historien ofta har utvecklats i frånvaro av styrande eliter. Här rör de dig empiriskt från områden i bördiga halvmånen
i Eurasien, till Nordamerika, Egypten och Centraleuropa. Speciellt uppskattar jag delarna i boken där den så kallade  neolitiseringsprocessen i områdena längs floderna Eufrat och Tigris bryts ner till småskaliga lokala och regional praktiker
som över tusentals år ledde till konsekvensen vi kallar neolitikum. Här visar de tydligt hur instrumentellt tänkande inom vetenskaperna skapat berättelser om en linjär process, som i själva verket bestod av variationer över lång tid.
En för mig särskilt inspirerande röd tråd igenom boken är dess fokus på hur urfolk i dagens Nordamerika influerade den intellektuella och politiska 1700-talsdiskussionen i Europa, en påverkan som ledde fram till processer som kulminerade i den franska revolutionen. Graeber och Wengrow undersöker tidiga berättelser från Nya Frankrike, skrivna av missionärer och resenärer.
Dessa berättelser visar att urfolken där utvecklade en starkt kritisk syn på den brist på frihet och jämlikhet som kolonisatörernas samhällsstrukturer upprätthöll. Graeber och Wengrow menar att en orsak till att missionärernas och resenärernas skriftalster blev populära i Europa var att de förmedlade en känsla av sociala möjligheter, en inblick i andra sätt att tänka och göra än de invanda. På så sätt menar Graeber och Wengrow att vad de kallar ”amerikanska intellektuella”, det vill säga urfolk som hade ”för vana att argumentera om abstrakta idéer” (sidan 55), spelade en viktig roll för den europeiska revolutionära diskussionen under andra
halvan av 1700-talet. Detta är nytt och intressant. Och, det visar på arkeologins och antropologins kraft i att omskapa ett eurocentriskt historiemedvetande.
Bokens undertitel En ny historia om mänskligheten förpliktigar. En befogad fråga är om Grae ber och Wengrow lyckats. Har de skrivit ny historia? Delvis. Mycket av det de skriver om är nytt för många, men inte alltid nytt för forskning i framkant. Från det perspektivet är det alltså inte någon ny historia om mänskligheten som presenteras. Men, från ett mer forskningssyntetiserande och populärvetenskapligt perspektiv skriver Graeber och Wengrow ny historia. Och, den är inspirerande! Med starkt driv i texten och lika starkt intellektuellt nytänkande förmedlar de fantastisk läsning. De visar vad arkeologi och antropologi kan göra. De syntetiserar en historieskrivning på sätt som få andra gjort tidigare. Det är nytt. Det imponerar!
Men lika underbart inspirerande som boken är, är den också plågsamt trögläst. Och, lika klartänkt och konkret som vissa delar är, är andra tilltrasslat komplicerade. Omtag av samma teman i flera delar av boken med återkommande upprepningar gör läsningen ansträngande. Empiriska exempel från många delar av världen är en tillgång i läsningen. Som andra med detaljkunskaper framhållit blir det dock inte alltid rätt. Rosemary Joyce, Berkeley University of California, har exempelvis påpekat att författarna utelämnat en stor mängd av forskningsresultat som behandlar Classic Maya från ett genderperspektiv, vilket enligt Joyce kraftigt begränsat de tolkningar som Graeber och Wengrow presenterar (American Anthropologist, 124:4). Och David A. Bell, Princeton University, har kritiserat författarna för en alltför enkel syn på upplysningstiden (Persuasion, november 2021).

Internationellt har boken bidragit till att starta upp ett offentligt samtal om förändring. Diskussionerna handlar om utmanande frågor som: varför samhällen världen över kommit att fastna i det Graeber och Wengrow beskriver som ett paradigm där våld och ojämlikhet normaliseras; hur urfolkens kunskaper kan lyftas in i utforskandet av människans förhistoria på nya sätt; och, varför föreställningar om ursprung som skapelsemyt fastlåsta i tankar om den lycklige eller våldsamma vilden är så svåra att komma bort ifrån?
Vad jag tar med mig som en viktig del i läsningen är viljan att tänka nytt som genomsyrar hela boken och som författarna tidigare
sammanfattat med orden: ”How to change the course of human history (at least, the part that’s already happened)” (Graeber & Wengrow 2018, eurozone.com). Denna tanke är en intellektuell utmaning som Graeber och Wengrow tar sig an med begåvad och bildad skicklighet. Det gör verkligen boken värd att läsa.

Anders Högberg
Linnéuniversitetet
Kulturvetenskapliga institutionen
SE–391 82 Kalmar
anders.hogberg@lnu.se