by Mattias Hagberg | External link

Inte ens nationalekonomerna själva verkar längre tro på sin egen disciplin:

– Frågan är om vi nationalekonomer gjort ett tillräckligt bra jobb? Det uppenbara svaret är nej, slog Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi och en av Sveriges tyngsta ekonomer, fast för en tid sedan.

Nationalekonomerna är sedan århundraden tillbaka snärjda i sin egen illusion; om och om igen försöker de studera ekonomi som om det var ett eget universum fritt från samhällets maktförhållanden. I sin iver att skapa en vetenskap lika positivistisk som naturvetenskapen har de helt enkelt slängt ut barnet med badvattnet.

Nationalekonomernas matematiska formler må vara fina att titta på, men de säger inte mycket om världen utanför tebjudningen.

Därför är det en befrielse att läsa den amerikanske antropologen David Graebers mäktiga studie Debt – the first 5000 years.

Graeber är ingen vanlig akademiker. Han är aktivist med bakgrund i den globala rättviserörelsen och under de senaste månaderna har han emellanåt framstått som en informell ledare för Occupy Wall Street-rörelsen. Hans bok, som nu har några månader på nacken, framstår alltmer som en av rörelsens centrala texter, även om den långtifrån är någon ensidig pamflett.

Nej, Graeber är inte de enkla sammanhangens och de lättköpa poängernas man. Istället för att söka sig till de färdiga modellerna och de matematiska formlerna vänder han sig till de historiska källorna och till den antropologiska kunskapen från fältet.

Resultatet är en fascinerande resa genom den ekonomiska historien.

Enligt den gängse uppfattningen är pengar och handel en fredlig uppfinning som hela tiden möjliggör ökat välstånd. Slå upp valfri handbok i nationalekonomi och du möter denna tankefigur i sin fulla prakt. Visst kan ekonomin korrumperas och förvanskas av skurkar och hänsynslösa despoter, men i sin grundform är den god. Allt detta ställer Graeber på huvudet. Han visar att penningekonomin är intimt sammanlänkad med våld, militarism och orättvisor. Han går till och med så långt att han påstår att de förutsätter varandra; våld och pengar är, så att säga, två sidor av samma mynt.

Men hur vågar han påstå något sådant?

I sin studie återvänder han till de ursprungliga frågorna och ställer dem på nytt: Vad är ägande? Vad är pengar? Vad är skuld? Och han går till botten med dem, lämnar dem inte förrän han hittat ett svar som har grund i empirin.

Det finns inom den klassiska ekonomin en myt som ingen ekonom velat slå hål på. Allt sedan Adam Smith har det hetat att pengar uppstod som ersättning för byteshandel. Först långt senare, säger myten, när pengarna blivit en naturlig del av ekonomin, uppstod lånemarknaden. Men det har aldrig funnits särskilt mycket bevis för detta påstående. Det är istället, precis som med så mycket annat inom nationalekonomin, ett antagande.

Alltså undersöker Graeber saken på nytt, och han visar att pengar inte alls uppstår ur byteshandel utan ur skuld.

Alla mänskliga relationer bygger på att vi ger och tar. Vi är i någon bemärkelse alltid skyldiga varandra en massa saker. Och just så skall det vara; det ömsesidiga utbytet är det som håller oss samman. Är min ”nästa” hungrig ger jag honom mat utan att fundera på om och när han skall betala tillbaka. Så ser den ursprungliga sociala relationen ut. Men någon gång under historiens gång muterar den; plötsligt är några innanför och några utanför; plötsligt måste några barmhärtighetsgärningar betalas tillbaka; plötsligt uppstår en skuld som skall återgäldas. Och när väl skulden är på plats uppstår föreställningar om hur mycket saker och ting är värda. Hur skall den som inte äger något betala tillbaka? Kanske med sitt liv? Kanske genom att bli gäldenärens tjänare eller slav? Ett förhållande som självfallet måste backas upp med våld för att inte falla samman.

Därifrån är steget inte långt till att översätta alla skuldrelationer till något som går att jämföra universellt: nämligen pengar.

Utifrån detta perspektiv på skuld rullar Graeber upp hela världshistorien. Och det märkliga händer att han faktiskt lyckas säga något nytt. Medan jag läser förändras min syn på historien.

Gång på gång visar han hur intimt sammanlänkad penningekonomin är med militär expansion. Ja, till slut framstår imperialism som en förutsättning för den moderna skuldekonomin.

Ett exempel: USA:s enorma statsskuld är en direkt spegel av landets militära expansion under 1900-talet. Det kostar att hålla sig med hundratals baser över hela världen. Men dessa baser har nästan alltid bekostats med lån från just de länder som härbärgerar dem, Tyskland, Korea, Japan med flera. Sett ur det perspektivet liknar lånen mer forna tiders tribut än något annat.

För vilken är egentligen skillnaden mellan att bli rånad av en beväpnad gangster eller att bli tvingad att låna ut pengar till honom? Inte stor. Men det finns en viktig skillnad: när gangstern förlorar i styrka finns det en risk att långivarna vill ha tillbaka sina pengar. Kanske säger det något om USA:s framtid. Särskilt i en tid när världen håller på att få en ny stor lånehaj i form av Kina.

Tyvärr går David Graeber emellanåt för långt i sin iver att se världen genom sitt nyvunna raster. Ibland vill han förklara mer än vad som är möjligt med begreppet skuld.

Men, med det sagt, är det enkelt att slå fast att Debt är en viktig bok, inte bara för att den bjuder på nya insikter, utan även för att den kommit i precis rätt tid – vi behöver verkligen en fördjupad och fräsch diskussion kring vår samtida skuldekonomi.