Den politiska filosofin tar i regel sitt avstamp i Thomas Hobbes och Jean-Jacques Rousseau, som båda verkade under upplysningens århundrade. I sina förslag på hur samhället bäst organiseras utgår de från olika ursprungspositioner. Hos Hobbes är det ett allas krig mot alla och hos Rousseau är det en ursprunglig frihet som sedan går förlorad. Beroende på vilken historieskrivning man väljer landar man i olika lösningar, hos Hobbes i en oinskränkt statsmakt som kan tygla våldet, medan Rousseau föreställer sig en radikal demokrati som kan förvalta den ursprungliga friheten genom en ”allmänvilja”.

Just Hobbes och Rousseaus konträra modeller är utgångspunkten för den brittiske arkeologen och den amerikanske antropologen David Wengrows och David Graebers gemensamt författade internationella bästsäljare ”Början på allt. En ny historia om mänskligheten” (övers: Ulrika Junker Miranda; Volante). Den sjuhundrasidiga boken kom ut på engelska 2021, och har redan översatts till ett trettiotal språk. I samma genre som Yuval Hararis likaså framgångsrika ”Sapiens. En kort historik över mänskligheten” (2011) tar den ett brett grepp om människans äventyr på jorden från dess början någonstans i Östafrika för sådär 200 000 år sedan, fram till i dag.

Men i polemik mot bland andra Steven Pinker och just Harari, menar de två författarna att tidigare försök till syntetiserande historieskrivning begått det ödesdigra misstaget att låsa sig vid någon av de två ursprungspositionerna. Antingen ser man mänsklighetens inträde i en jordbrukande statskultur som ett ofrånkomligt syndafall (Rousseau och Harari) eller som den nödvändiga vägen till utveckling och minskat våld (Hobbes och Pinker).

“Världen är inte determinerad, och den behöver inte se ut på det sätt som den ser ut just nu.

Oavsett vilken modell man föredrar menar de att vi då låter vårt tänkande styras av deterministiska linjära modeller. Det historiska materialet, som det uppträder i arkeologernas och antropologernas utgrävningar, pekar tvärtom mot en mycket mer differentierad och mångfacetterad bild av hur människan organiserat sina samhällen över tid. Hur vi föreställer oss det avlägsna förflutna är därtill inte bara en fråga om historiska tolkningar, det är också något som påverkar hur vi visualiserar nuet och framtiden. I synnerhet Graeber – som tragiskt gick bort i förtid innan boken publicerades – hade en lång historia av social aktivism, bland annat som en av initiativtagarna till Occupy Wall Street. Således växer deras myllrande sammanställning av historiska exempel ut till bokens bärande credo: världen är inte determinerad, och den behöver inte se ut på det sätt som den ser ut just nu.

Efter att under efterkrigstiden skuldtyngt ha kämpat med att lämna bakom sig arvet av att ha utgjort hjälpvetenskaper till det europeiska koloniala projektet, stiger arkeologin och antropologin således fram här som förvaltare av ett slags dolt utopiskt arkiv. För den som kan tyda lämningarna uppvisar den tidigare mänskligheten ett både friare, rikare, och mer mångfacetterat liv.

Icentrum för bokens tio kapitel står frågan om den så kallade ”neolitiska revolutionen” eller ”jordbruksrevolutionen”. Det är den period i mänsklighetens historia för runt 10 000 år sedan som alla skolbarn får lära sig om, då människan ska ha övergått från att leva som jägare och samlare till att i stället bli bofast brukare av jorden och grundare av städer. Vad var det egentligen som skedde, vilken inverkan hade det på människans politiska organisation, och vad betydde det för uppkomsten av hierarkiska system, med slaveri och ojämlikhet? Att jordbruket var förutsättningen för expansionen av människan som biologisk varelse på jorden är alla överens om. Före dess införande hyste jorden sannolikt inte mer än runt tio miljoner invånare som levde på att jaga och samla vad naturen gav, mot dagens snart tio miljarder individer som hålls vid liv av ett världsomspännande spannmålsjordbruk.

Men till skillnad från standardmodellen, enligt vilken jordbruk implicerar stadskultur och centralmakt och ojämlikhet, lyfter författarna fram ett stort antal exempel från hela världen på hur civilisationer tycks ha bestått under ibland tusentals år utan att genomgå någon definitiv sådan förvandling eller revolution. I stället pekar arkeologiska lämningar på en fortsatt blandhushållning, ibland säsongsbaserad, mellan å ena sidan jordbruk, å andra sidan jakt och insamling. Och framgrävda rester av stadsbebyggelser utan centrala palats tyder på egalitära politiska kulturer, där makt snarare uppstod kring gemensamma fester och riter. Särskilt fascinerande är deras beskrivningar av den minoiska kulturen på Kreta, den bara delvis utgrävda kulturen i Çatal Hüyük i nuvarande Turkiet, den omfattande stadsbebyggelsen Teotihuacán i nuvarande Mexiko, som bär vittnesmål om långa perioder av icke-hierarkisk politisk organisation, samt hopewellkulturen som blomstrade i nordöstra Amerika under de första 500 åren av vår tideräkning.

“En sympatisk strävan genomsyrar såldes boken: att återskänka alla människor en historia.

De amerikanska ursprungsbefolkningarnas öde är särskilt viktigt för bokens argument. Den konventionella bilden av de människor som levde i Nordamerika vid européernas ankomst är ju den av småskaliga, mer eller mindre nomadiserande stammar. Men vid tidpunkten för fransmännens och engelsmännens ankomst hade detta geografiska område genomgått många faser av både friare och mer tvingande statsbildningar, av centraliserade och fragmenterade livsformer. De människor som mötte européerna var inga tidlösa kloka vildar, utan de hade redan en egen bevarad tradition av politisk organisation.

En återkommande referens i boken är den franske militären och författaren baron de Lahontan, vars reseskildringar från hans vistelse i Nordamerika under slutet av 1600-talet bland annat förmedlade intryck av samtal med Kondiaronk, en hyllad ledare för wyandotte-folket, som beskrev européerna som förslavade i sina själar genom sin bindning till pengar. Lahontan lyfte även fram de irokeser med vilka fransmännen stred som både fria, rationella och sofistikerade människor. Wengrow och Graeber menar att en viktig impuls till den europeiska upplysningen faktiskt kom från de ursprungsbefolkningar som man samtidigt med erövringståg och smittspridning bidrog till att förgöra. Men till skillnad från den rousseauanska klichén den ädle vilden, gör de en poäng av att denna kritik bottnade i en faktisk historisk-politisk erfarenhet.

En sympatisk strävan genomsyrar såldes boken: att återskänka alla människor en historia. Det finns inget orört ursprung, ingen orörd början. Varje mänsklighet har alltid redan prövat olika varianter av liv och organisationsformer. Genom att söka efter ett enda ursprung låser vi bilden både av den andre och av oss själva.

Det är denna antideterministiska hållning, som ger det förflutna ett både rörligare och jämlikare ansikte och som därmed öppnar för en skapande dialog mellan då och nu, som är nyckeln till bokens stora framgångar. Samtidigt är det viktigt att påpeka att huvuddelen av den empiri som författarna lyfter fram som underlag för detta befriande samtal med det förflutna är underbestämd och öppen för många olika läsarter, vilket är något som också orsakat en del motiverad kritik.

I en lång recension i The New York Review of Books med den välfunna rubriken ”Digging for Utopia” (16/12 2021), lyfte till exempel Kwame Anthony Appiah fram hur författarna ibland tendentiöst renodlar tolkningar av omstridda platser. Det gäller bland annat de gåtfulla ”megafyndplatserna” i östra Ukraina, från flera tusen år före vår tideräkning, som rymmer omfattande bebyggelse, utan centralpalats. Rörde det sig om egalitärt organiserade städer, eller snarare stora festivalplatser, eller något tredje? I frånvaron av skriftligt material är det omöjligt att dra entydiga slutsatser av det arkeologiska materialet, medan författarna genomgående ansluter sig till den tolkning som passar deras eget övergripande narrativ. I sin lite förnärmade replik försvarar David Wengrow deras användning av materialet, men man kommer inte ifrån intrycket att det är ett vanskligt arbete att just ”gräva efter utopier”.

“Rättvisa och frihet är aldrig garanterade, utan något som människan måste vårda, i vetskap om att ingen ordning är evig.

Problematiken pekar mot en annan sida av boken, nämligen deras närmast demonstrativa ovilja att aktualisera det längre och mer kända europeiska arkivet av erfarenheter av olika statsskick. Den grekiska upplysningen på 500-talet f Kr har vunnit och behållit sin ställning tack vare att det var en skriftkultur. Genom Sofokles, Platons och Aristoteles, liksom genom Herodotos och Thukydides skrifter, har vi en oöverträffad inblick i en avlägsen kulturs politiska liv, med dess inre varianter och spänningar, som är äldre än många av de samhällen som Graeber och Wengrow presenterar utifrån mödosamt ihopsamlad arkeologisk evidens. Just genom sin normbildande klassicitet har detta kulturella minne ofta fungerat som en spärr mot att ta in erfarenheter från andra kulturer, som reducerats till vildar och barbarer som européerna sett det som sin uppgift att leda in på den rätta vägen.

Men genom att återvända till grekernas faktiska erfarenheter, bortom alla idealiseringar, kan vi med Sofokles tragiska blick se hur varje samhällssystem är bräckligt och dömt att till sist gå under, för att sedan kanske uppstå på nytt. Rättvisa och frihet är aldrig garanterade, utan något som människan måste vårda, i vetskap om att ingen ordning är evig. Det var en erfarenhet som grekerna gestaltade genom sin dramatik, sin filosofi och sin historieskrivning, men som de säkerligen inte var ensamma om att ha gjort.

Denna djupare ”västerländska” filosofiska visdom behöver därför inte stå i någon motsatsställning till de tolkningar av det förflutnas materiella lämningar som de anarkistiska och aktivistiska arkeologerna och antropologerna här lyfter fram. Tvärtom kan de också bidra till att lära oss att lyssna bättre till historiens mångstämmiga röster liksom att öppna vår blick för andra möjliga framtider.